"När sillen har stuckit och lämnat bilden i sticket, när fladdermusen flugit sin väg och kamelen gått fel, klingar versens eko kvar.
Ekot är viktigt, utan ett eko försvinner orden i sanden och trampas ner. Ibland fångar man upp ett eko och skickar det vidare, det förvrids alltid på sin färd mot nya öron, men det har fått ny fart.
Versens melodi och rytm är många gånger det som föds först, de är överordnade den betydelsebärande funktionen i begynnelsen. Bilden finns i det fördolda och vakar över orden. Vissa verser vägrar finna sig i formen, de surrar runt som tunga flugor. Jag jagar dem desperat och tvingar dem ner mot pappret, de är mina ord och jag måste fånga dem innan de försvinner. Oftast är det kampen med orden som gör att jag upptäcker ordet i hörnet, det förkastade, överstrukna, som blir hörnstenen på vilken jag bygger min vers.
Djuren som är fångade i verserna är ofta betraktade i ett ögonblick, som om man råkade gå förbi av en händelse. När jag var liten kunde jag försvinna in i min morfars samling av National Geographic, där bilderna öppnade en värld av mystiska djur och avlägsna platser. Trots att jag inte förstod texten, var jag nästan övertygad om att jag skulle bli upptäcktsresande och paddla fram i Amazonas biflöden när jag blev stor. Kanoterna skaffade jag för längesedan, men det blev orden som blev min upptäcktsresa.
Att skriva en barnbok har länge varit ett mål, idéer har funnits länge, men den konkreta formen har tagit lång tid att hitta fram till. Tack vare min hustru som är konstnär och illustratör har jag kunnat finna en form som passar det poetiska uttryck som jag vill ha."
från Vårens Böcker 2010
